Wienerbagarns historia

Av Gunnar Lundgren 2023

Tiden före Findus

Under 60-talet expanderade djupfryst kraftigt och började omfatta allt fler produktionsområden.

Det var då Åke Strömberg, sonen från Loftahammar, hittade en artikel om att man kunde frysa obakade wienerbröd för att sedan tillaga dom och få ¨nygräddade¨ produkter.

Åke, som var intresserad av bageri, beslutade att testa detta. Det gjorde han genom att tillverka wienerbröd hemma hos sin mamma och sedan frysa dom i snön innan de tillagades. Det fungerade och detta ledde till att han startade tillverkning i liten skala i Stockholm, där han då bodde. Genom samarbete med olika leverantörer togs det fram förpackningar och produktionen startade i mycket manuell skala. Det gick bra och nya kunder strömmade till och där etablerades Wienerbagarn.

Produktionen ökade och det skedde rationaliseringar för att minska det manuella arbetet. Företaget och varumärket växte.

Det blev dags att fundera på en ny lokal, bättre anpassad till den ökade produktionen.

Det var då Åke kontaktade sin gamla hemkommun Loftahammar, som på den tiden inte var en del av Västervik. Man blev överens om att bygga en helt ny fabrik. Ett välkommet tillskott av arbetstillfällen för kommunen. För Wienerbagarn innebar detta att man kunde fortsätta expansionen och blev successivt en viktig spelare för djupfrysta bakverk.

Företaget drevs sedan i Åkes regi fram till det Findus tog över 1973. Flera bröder och släktingar till Åke arbetade då också i företaget.

Övertagandet – Wienerbagarn blir Findus

Findus som var ett offensivt djupfrystföretag hade ett tag sneglat på bagerisortimentet och också gjort en del försök med legotillverkning av produkter. En annan intressant produkt var djupfryst Pizza, som började få en marknad i Sverige.

Under tiden hade Wienerbagarn utökat sitt sortiment med både bullar och kakor som tillverkades i den nya fabriken. Bland kakorna fanns mandelthebröd, nötrosor och mazariner. Favoriten blev dock kanelbullen som fortfarande idag är en av storsäljarna.

Alla produkter tillverkades i stickugnar med många manuella moment. I takt med att volymerna växte blev det allt fler anställda och det började bli uppenbart att det behövdes ytterligare investeringar. Detta i kombination av behovet på utvecklingmarknadsföring, och säljresurser spelade säkert in när man såg sig om efter olika samarbeten.

I stället för att själva etablera en tillverkning av djupfrysta bageriprodukter beslöt Findus att börja förhandla om ett köp av Wienerbagarn. 1973 blev man överens och Findus övertog företaget. På så sätt fick man en flygande start på sin bageriverksamhet.

Det var en hel del diskussioner om vilket varumärke man skulle använda. Det slutade i att man behöll Wienerbagarn med information om Findus på baksidan av förpackningen. Någon Findus-skylt sattes heller aldrig upp på fabrikslokalen.
Varumärket förblev också Wienerbagarn och ett eget dotterbolag etablerades, organisatoriskt separerat från Findus. Marknadsföring och försäljning liksom produktutveckling styrdes från Findus men för övrigt var Wienerbagarn självständigt med all administration. Inga gemensamma system för löner, produktion, bokföring etc. fanns. Företaget hade en separat styrelse med Ulf Sundberg som ordförande.

Åke blev kvar som chef och VD för verksamheten men Findus etablerade styrning av utveckling och marknadsföring via sina etablerade kanaler. Nu följde en mycket aktiv period både vad gällde investeringar och produktutveckling.

Bullar och gräddade wienerbröd utgjorde en stor och växande del av sortimentet. För att rationalisera detta sortiment gjordes en stor investering i en bakningslinje där produkterna jästes, gräddades och frystes i en kontinuerlig process. Bakdelen utgjordes av ett stålband som produkterna färdades på genom ugnen. Delvis modifierad, men med original stålband, är den än idag i drift och basen för en stor del av dagens produkter där kanelbullen fortfarande är den största. En annan stor investering var pajlinjen där man bl a skulle tillverka en ny typ av pizza i aluminiumsform.

Nu drevs produktutvecklingen via Nordreco. Avståndet gjorde att själva industrialiseringsprocessen blev lidande. Som teknisk produktchef var jag då inbladad i denna verksamhet tillsammans med Leif Erlandsson från teknikavdelningen.

De processer som Nordreco tagit fram fungerade inte alltid i praktiken. Otaliga kvällar tillbringade vi i Åkes kök för att testa olika alternativ. Till slut löstes de olika problemen. Ibland behövde vi även göra olika provkörningar hos den lokala bagaren Sture i Loftahammar. Vi löste många problem, men pajer som läckte vid tillagning löstes aldrig riktigt bra och produkterna, som var jättefina, fick en kort tid på marknaden.

Under denna tid inleddes också en export till Norge av pizzabullar och nötrosor. Båda dessa produkter blev storsäljare och längre fram utgjorde de en viktig del av sortimentet. En produktion för storkök inleddes också och den visade sig bli en bra satsning och en stor betydelse för expansionen av Wienerbagarn.

Åke slutar och det blev en ny chef för Wienerbagarn

1979 beslutade Åke sig för att sluta på Wienerbagarn. Hans samarbete med den stora Findusorganisationen hade gnisslat en tid. Något som är naturligt då en entreprenör ska inordna sig i det stora företagets system och rutiner.

Från Findus sida insåg man att det vore bra med en chef som kom från Findus och som framförallt kunde utvecklingsprocessen, där det tidigare varit problem.

Efter diskussioner och övertalningar accepterade till slut undertecknad utmaningen att flytta med familjen till Loftahammar och bli chef för ett bageri med allt vad det innebar i form av helhetsansvar för en hel verksamhet. Detta visade sig verkligen vara en utmaning men också en fantastisk resa både professionellt och för familjen. Åren i Loftahammar är fortfarande år som jag/vi minns med stor tillfredsställelse och glädje.

Vår tid i Loftahammar

I vår överenskommelse ingick att vi skulle ha en permanent bostad i Loftahammar.

Nestlé beviljade snabbt en investering och på rekordtid valde vi hus och bygget var klart på sex månader. Vi flyttade in i mars 1980. Läget var perfekt, 200 m till bageriet och nära till strand och skog. Huset fungerade utmärkt för vår familj under denna tid. I huset ingick också en gästavdelning där besökare från Findus kunde sova över.

Det var inte bara jag som var ny. Det fanns också flera andra vakanser. En ny ekonom behövde rekryteras liksom en kontorist. Åke själv hade skött allt med produktion och inköp och då helt utan något systemstöd för bl a planering och avrop, Det behövdes alltså en ansvarig för produktionsplanering, avrop och personalfrågor. Den rollen föll på Birgitta Ravander, som redan jobbade på företaget. Vi skapade en ledningsgrupp med mig som chef, Frans Wethje, ekonomichef, Marianne Davidsson, administratör och Birgitta Ravander. Man ska komma ihåg att det var ett organisatoriskt självständigt företag utan samordning med Findus på några områden. Därför behövde vi egna system och rutiner.

Första uppgiften var att uppdatera och skapa rutiner/system så att allt löpande fungerade (löner, skatteinbetalningar, bokföring, produktionsplanering, avrop av material mm). Detta skedde med glada tillrop från Bengt Jansson, som utgjorde ett bra stöd.

En annan uppgift var att skapa ordning så att den löpande produktionen fungerade och att det fanns förpackningar och råvaror för produktionen. Personalplanering blev också ett viktigt område och min uppgift var att få igång ett fungerande utvecklingsarbete för att skapa nya volymer.

Storköksproduktionen utvecklades och flera nya konsumentprodukter togs fram. Min kunskap om hur det fungerade/eller inte fungerade med utvecklingen av nya produkter i samarbete med Nordreco hjälpte till att förebygga problem vid lansering av nya. Ett nära samarbete med marknadsavdelningarna på storkök och konsument var också en av framgångsfaktorerna.

En fantastisk personal med hög arbetsmoral och ett brinnande intresse av att det skulle gå bra för Wienerbagarn var en mycket värdefull resurs. Alla var ansvarstagande och man hjälptes åt på ett otroligt sätt. Ofta löste man själva situationer om någon var sjuk genom att själva ordna en ersättare. Hade man inte tillräckligt med arbetsuppgifter frågade man alltid om man kunde hjälpa till med något annat. Att sätta sig i pausrummet var aldrig ett alternativ. En kultur långt ifrån vad man var van vid från Findus.

Matsalen var ett speciellt kapitel. Lily som ansvarade för den var en riktig ”matmamma”. Hon lagade mat från grunden, gjorde hela planeringen och inköpen skötte hon på sin fritid. Ofta köptes varor i den lokala mataffären. Även en uppskattad frukost ingick i maten man fick. För många anställda var det man åt på Wienerbagarn det mesta av dagens matintag. Relationerna med facket var mycket goda. Det var ytterst sällan några meningsskiljaktigheter och ofta ombads jag vara med på fackmöten. Detta för att hjälpa till att tyda information man fått från förbundshåll.

Under min tid blev det dock en konflikt på bagerimarknaden och Wienerbagarn tvingades att förklara anställda i blockad. Det var alltså bara vi tjänstemän kvar på bageriet. Fackordförande som var ensamstående var mest bekymrad över hur han skulle få mat om dagarna. Detta löste vi genom att varje dag ha en liten ”förhandling” vid lunchtid.

På företaget fanns totalt väldigt få tjänstemän förutom vi som var i ledningsgruppen. De som ledde den dagliga produktionen var arbetande förstemän. Dom hade också en tydlig arbetsuppgift på linjen. Dom startade upp produktionen på morgonen och stängde ner och låste efter att andra skiftet var slut. Ibland hände det att någon ringde till oss på kontoret och sa att det fattades en person någon timme och undrade vem som kunde komma ner och hjälpa till. Själv fanns även jag på plats för att ”pressa fett”. En enkel men tuff arbetsuppgift. Även jag klarade av detta som nybörjare.

Produktutveckling och kvalitetsstyrning hade hög prioritet. I Loftahammar var det en strid ström av utvecklingspersonal/tekniker och marknadsförare som då bodde hos oss. Detta innebar att även kvällar användes för arbete. Som mest hade vi 100 övernattningar på ett år i vårt lilla hotell med två rum.

Successivt byggde vi upp en väl fungerande produktion och antalet produkter ökade stadigt. Vi införde också nya rutiner för kvalitetskontroll med robusta rutiner för godkännande av produkter.

Den kontinuerliga linjen som skaffats ett antal år tidigare utgjorde hjärtat i produktionen och dit flyttades successivt fler och fler produkter. Detta förbättrade ekonomin. Stora rationaliseringar gjordes också på packlinjerna där arbetet var mycket manuellt. Även kaksortimentet utvecklades genom en investering i en kontinuerlig mazarinmaskin. Bagerisortimentet blev ett av de mest lönsamma sortimenten på Findus. Ett av skälen var att bageriprodukter har högt förädlingsvärde och att vi bara hade tre nivåer av anställda. En chef, ett antal tjänstemän och resten personal i produktionen. Alltså inga mellanchefer.

Under fem år utvecklades sortimentet så att mer än 50 % av sortimentet utgjordes av nya produkter som tillkommit under denna tid.

Privat var tiden i Loftahammar en mycket bra tid. Vi bodde bra med närhet till skog och hav. På samma gata bodde fyra familjer med barn i samma ålder som våra och med mammor som var hemma. Det var ett riktigt privatdagis med många aktiviteter för barnen. Trots att jag arbetade långa dagar och ofta även på helgerna så gjorde närheten hem att jag kunde gå hem och fika med barnen och ibland kom dom på besök för att äta bullar och kakor. Dom upplevde trots allt en ”närvarande” pappa.

I mitten av 80-talet började man på Findus fundera på att ”dela” stora Bjuv i mindre delar för att öka effektiviteten och även dela upp de stora staberna. Här användes Wienerbagarn som en ”modell”. Trots den lilla storleken visades det sig att på nästan alla områden – som underhåll, matsal och administration hade Wienerbagarn en mycket lägre kostnad per producerad enhet än alla i Bjuv. Alltså inga storskalefördelar i Bjuv, vilket man skulle kunna förvänta sig. Många konsulter och utredare från Findus besökte oss i Loftahammar. Dom kunde konstatera att den enkla organisationen, utan en massa administration, var en av de stora anledningarna liksom den dedikerade personalen på alla poster som alltid var 100 % lojala med företaget.

Det utmynnade sedan i den stora förändringen i Bjuv med etablering av de nya fabriksorganisationerna och omorganisation av staberna. Tre fabriker – färdigmat, kolonial och grönsak – etablerades och stora delar av stödfunktionerna delades upp på fabrikerna.

Själv blev jag då erbjuden att ta hand om den nya grönsaksfabriken, en utmaning jag inte kunde motstå. Detta innebar att vi tvingades lämna Wienerbagarn, vilket jag gjorde med stor saknad. Inte minst barnen som inte kunde förstå hur pappa kunde byta bullar och kakor till ärter och morötter. Själv var jag nöjd med att lämna ett bageri i medvind med stor och växande produktportfölj. Det jag saknade mest var utan tvekan den dedikerade personalen som varit delaktiga i att övervinna alla utmaningar och etablera ett välfungerande företag som vi alla kunde vara stolta över.

Vi besökte ofta Loftahammar efter det jag slutat och bl a midsommar firade vi under många år där med alla de traditioner det innebar. Fortfarande besöker vi Loftahammar i stort sett varje år. Inte minst för den golfturnering som startades av Anders Ekberg (som efterträdde mig) och där alla gamla chefer på Wienerbagarn ställde upp. Eventet har tyvärr upphört i samband med Anders bortgång för några år sedan.

1985 och framåt

När jag skulle sluta var tanken att man skulle fortsätta att ha en person som kom från Findus för att få in kunskap om moderbolaget. Då erbjöds Anders Ekberg att ta över Wienerbagarn. Anders hade erfarenhet från utvecklingsarbete och hade dessutom en anknytning till trakten efter att ha tillbringat många somrar på Harstena.

Den goda volymutvecklingen fortsatte och det blev svårare och svårare att uppfylla försäljningsprognoserna. Dessa var dessutom inte alltid av högsta klass. Det skapade frustration både på produktionssidan och inom försäljning. Detta ledde bl. a till att det genom ett ”udda beslut” sattes upp en linje för bageriprodukter, kakor i färdigmatfabriken. Det medförde en stor investering och en hel del bekymmer eftersom bageriprodukter inte passar så bra in bland fiskgratänger och köttbullar. Även pizza tillverkades i Bjuv. Visserligen kom det fram en del volymer men efter ett tag avvecklades verksamheten och volymerna återvände senare till Loftahammar.

Det genomfördes också stora rationaliseringar i sortimentet där en del kakvarianter fick stryka på foten och efter ytterligare en tid slopades den kapsel där bullarna packats och som krävde mycket manuellt arbete. Istället packades sortimentet i påsar, vilket kunde ske helt maskinellt.

Ett annat område där det också rationaliserades var momentet där bullar skulle läggas i form innan jäsning och gräddning. Ett segt arbete som slutade med en helautomatisk bulliläggare. Detta sparade mycket manuellt arbete. På packningssidan gjordes sedan ett stort antal rationaliseringar som i stort sett gjorde packningen mycket rationell och med litet personalbehov. Tyvärr lades sortimentet av kakor ner på konsumentsidan. Detta var också produkter som krävde mycket manuellt arbete, vilket påverkade antalet anställda.

Sortimentsutveckling

Wienerbagarn hade förvärvats för att få ett tillskott av bageriprodukter inom det frysta området. Sedan förvärvet hade ett stort sortiment utvecklats även för storkökssidan.

Detta har växt kraftigt. En tanke var också att utveckla ”matsortimentet” med pizza och piroger, vilket lanserades men tyvärr utan att bli den förväntade succén. Detta sortiment avvecklades och tillverkningen lades ner på Wienerbagarn och utvecklingen skedde sedan huvudsakligen i Bjuv. Till viss del med bottnar från Loftahammar. Som alla vet finns produkterna inte längre kvar i Findus sortiment. En kategori som vid förvärvet utgjorde en stor del av volymerna var spandauer och kammar, ogräddade wienerprodukter som man själv gräddade hemma. Dessa produkter var betydelsefulla vid starten av Wienerbagarn på 60-talet. Produkterna fick tidigt stryka på foten för förgräddade varianter.

Export, speciellt till Norge, var en ständigt växande kategori. Basen utgjordes av pizzabottnar och inte minst nötrosor där den norska försäljningen vida översteg den svenska. En del industriprodukter utvecklades också och även sortiment för t ex IKEA.
Under alla år har dock produkter som producerats på den kontinuerliga baklinjen, som installerades på 70-talet, utgjort kärnan av produkter – bullar, wienerbröd och en mängd brödprodukter för storkök samt gräddade pizzabottnar. En investering i ”pajlinje” på 80-talet innebar också möjligheter att tillverka ett brett sortiment av ”mazarinprodukter” och pajer och pajskal som färdiga produkter och halvfabrikat.

Många chefer följde efter mig och Anders

Traditionen med att rekrytera chefer från Findus fortsatte och efter Anders Ekberg kom en annan person som hade lite av en bageribakgrund. Det var Lars Kindblom som flyttade till Loftahammar för att driva företaget vidare. Sedan följde en lång rad nya chefer som Bertil Andersson och Fred Liljedahl. Bertil var nog den som bodde längst i Loftahammar eftersom han började sin karriär som ekonom där innan han tog över som chef.

Sedan övergavs traditionen att plocka chefer från Findus och man började anställa ”lokala” förmågor som hade en förankring i trakten och förhoppningsvis skulle stanna en längre tid.

Olika ägare kommer och går, men Wienerbagarn består

Många har frågat sig hur Wienerbagarn kunnat överleva under alla dessa år med flera olika ägare. Inte minst när hela djupfrystverksamheten i Bjuv avvecklades. Wienerbagarn blev kvar som producerande enhet inom Findus.

Ett av skälen är utan tvekan att verksamheten har varit lönsam, mycket beroende på att förädlingsvärdet är högt. Med relativt billiga råvaror och på ett rationellt sätt tillverkas produkter som har högt konsumentvärde och som man är villig att betala bra för. Fortfarande är ett paket kanelbullar prisvärt jämfört med färska alternativ. Tillverkningsprocessen är rationell med stora volymer och inget svinn, vilket är betydande i färskbrödtillverkningen. Detta skapar förutsättningar för lönsamma produkter.

Ofta försöker man slå samman en liten enhet med en större för att minska antalet tillverkningsenheter. Men vad gäller Wienerbagarn så har alltid kostnadseffektivitet i kombination med liten administration varit en viktig överlevnadsfaktor. Sen är det också betydelsefullt att ingen av ägarna har haft andra bageriverksamheter som skulle kunna ta hand om produktionen. Flera försök har gjorts att avyttra verksamheten men ingen affär har gått i lås pga olika anledningar.

Från början var ju Wienerbagarn en helt fristående enhet med ett eget varumärke och egna system. Över tid har integrationen pågått och idag är verksamheten en helt integrerad del av Findus och man kan också konstatera att varumärket Wienerbagarn inte finns kvar. Minns själv under min tid när det var tal om att sätta en Finduslogga på fabriken, vilket inte skedde. Skylten med Wienerbagarn satt länge på framsidan liksom på förpackningarna.

Ett av skälen till att verksamheten fortfarande finns kvar är att det är ett lagom stort företag med fantastisk personal och med mycket liten administration som ger produktionskostnader som är konkurrenskraftiga. Sedan spelar naturligtvis Findus marknads- och säljresurser stor roll för att nå ut till konsumenterna.

Låt oss hoppas att företaget finns kvar i många år till!

Gunnar